I tonåren bli kompisar allt viktigare för många, i takt med att barnet vill hitta nya sammanhang utanför familjen. Kompisar, och framförallt avsaknad av dem, kan också ligga till grund för oro, nedstämdhet och en social stress över att vilja vara populär och omtyckt. Under tonårstiden är det helt normalt att de gemensamma filmkvällarna i soffan blir färre, att utflykter eller semestrar med familjen prioriteras ner och att man hellre umgås med vänner än med familj. Det är också vanligt att tonåringen inte känner något behov av kompisar och gärna spenderar tid för sig själv eller att umgänget främst är digitalt. Det är den ofrivilliga ensamheten som blir skadlig. Det är också någonting som kan vara känsligt att prata om, vilket ställer höga krav på dig som förälder, personal på skolan eller andra vuxna i tonåringens närhet.

Försök att prata om relationer och engagera dig i din tonårings vänner och umgänge. Även om du är tydlig med att du alltid finns där kan det kännas enklare att vända sig till någon annan, då många unga tycker att det är ett jobbigt ämne att prata om. Jourhavande kompis eller BRIS är två exempel där man kan få råd och stöd som tonåring.

Först och främst, ta reda på hur det förhåller sig. Vissa ungdomar är nöjda med att vara själva så man ska inte göra ett problem av något som kanske inte är det. Alla behöver inte vara supersociala hela tiden. Tillskriv inte din tonåring ensamhet. Fråga utan att skuldbelägga eller vara bekymrad, och lyssna in. Tonåringar som ägnar sig mycket år dataspel upplever kanske att det är där de har sitt sociala liv och att de inte är ensamma. Men är ensamheten ett reellt problem, så försök prata om det. Varför är det så? Finns det något din tonåring kan exponeras för, för att hitta nya sammanhang? Någon ny hobby, träning eller annat? Ju äldre ungdom, desto svårare kan det vara men du kan försöka uppmuntra till nya initiativ. Om du misstänker att din tonåring är i dåligt sällskap handlar det återigen om att bygga förtroende för att samtala om det. Vädra din oro utan att skuldbelägga eller förbjuda, visa att du bryr dig och att du vill lyssna utan att döma.